Nyheter

”Följ mig”, säger Jesus, och oundvikligt kommer frågan om var han egentligen går. Vi behöver ingen teologisk utbildning eller särskilt många års erfarenhet för att märka att Jesus lägger tid på de allra minsta – barnen, de prostituerade, syndarna. Är vi verkligen kapabla att följa honom dit?

Det handlar inte endast om att veta vad kristna tror, utan hur kristna lever. Utmaningen finns i budet att älska Gud så mycket som det bara går och att älska dem som inte älskar oss tillbaka. Handlingen är inte frälsande i sig, men att låta tron, tanken och känslan bli till handling och sanning befäster vem vi följer. Stapplande småspringer vi efter vår frälsare och Herre. Vi ramlar, men får ta tag i den utsträckta handen för att komma upp på fötter. Vi försöker igen och igen, och trots de bristfälliga resultaten följer vi universums skapare istället för att försöka hitta på en egen väg att gå, en egen gångstil och ett alldeles eget mål.

I Jesaja 55:8 står det: Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.

Vi är inte kallade till det lätta – att sitta framför TV:n ett helt liv eller att ta till våld när fantasin tryter. Vi är kallade till att älska Jesus och följa honom på kärlekens väg. Det är svårt att älska och det är svårt att låta bekvämligheten ge vika för rättvisa, delande och glädje. Rätt är inte alltid lätt.

För mig är det inte lätt att hantera relationerna med gatubarnen i Addis Abeba, där jag nu bor. Jag oroar mig alltid för att behöva försvara mitt överflöd av ägodelar gentemot deras sovplats av kartonger och presenningar, och få saker gör mig så förvirrad som fattigdomsproblematiken. Men innerst inne vet jag att Gud är större än mina egna brister, liksom Han är större än dina tvivel och svårigheter. Här i Etiopien säger man ”abet” som svar när någon ropar ens namn. Tänk om vi kunde få säga samma sak till Gud när han kallar på oss; ”Jag hör att du ropar, Jesus. Vart ska vi gå idag?”.

Vem av oss vill inte vara en vinnare, en segrare? Många av oss håller säkert på med någon form av idrott, antingen på egen hand eller i grupp, och håll med om att det är väldigt roligt att vinna. Oavsett om det är en individuell sport eller en lagsport så är tillfredställelsen stor när man lyckas besegra sina motståndare, eller hur?

När vi pratar om Jesus och hans död på korset så betonar vi ofta att han har förlåtit oss och befriat oss från synd, skuld och skam. Han har gjort det möjligt för oss att leva ett liv i gemenskap med Gud. Det här är betoningar som är goda och väldigt viktiga! Men vi skulle också ännu mer behöva betona att Jesus faktiskt vann en seger i och med hans död på korset och hans uppståndelse från graven. Han vann en seger över sin motståndare – djävulen.

Precis som vi får del av förlåtelse och befrielse och nåd i och med Jesu död på korset, så får vi också del i den seger som han vann. Vi är med i vinnarens lag! I praktiken är vår motståndare fortfarande kvar, men han är besegrad. Detta innebär att han inte har någon makt över oss längre. Han har inget inflytande över oss så länge vi står på Jesus sida! Han vill gärna försöka fälla oss och hindra oss på alla tänkbara sätt, men han som har vunnit en seger på korset är med på vår sida och vi får dela den segern med honom, varje ny dag!

Paulus skriver i Romarbrevet 8:

”Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”

Jesus har segrat! Du och jag får också lov att segra!

Jonas Nordén

Vissa frågeställningar är så grundläggande och stora att det borde vara nästan outhärdligt att leva utan att ha fått dem besvarade. Samtidigt är det märkligt nog så att just dessa frågor kan upplevas som så överväldigande att vi i stället väljer att skjuta dem ifrån oss. Ett bra exempel på detta är frågan om meningen med livet.

Om man skulle gradera vilka frågor som borde vara av allra störst vikt för en människa att finna ett vettigt svar på måste frågan om meningen med livet vara en het kandidat för förstaplatsen. Och ändå är det påfallande många människor som svävar på målet när de uppmanas att besvara just denna fråga. Vissa av oss upplever det till och med som lite förmätet att hävda att vi vet vad som är meningen med livet. Vem är jag att besvara en så stor och grundläggande fråga?

Samtidigt är faktiskt så, att oavsett om vi klarar av att besvara denna fråga med ord, har vi på ett sätt redan besvarat den med våra egna liv. Det som i realiteten är viktigast för oss – det vi lägger mest tid och energi på – måste ju i någon mening vara det som för oss är meningen med livet. På motsvarande sätt säger både vår högsta längtan och vår värsta mardröm något viktigt om vad vi mest av allt värdesätter här i tillvaron.

För många moderna svenskar innebär detta att meningen med livet är att må bra – att vara frisk, att tjäna bra med pengar och kanske att ha ett välfungerande sexliv. För många unga kretsar livsmeningen mest kring att vara uppskattad eller populär. Utseende och tillhörighet blir nyckelord, medan mardrömmen handlar om utstötthet eller att inte duga.

Ett bibliskt svar på frågan om vad som är meningen med livet skulle kunna uttryckas med orden ”goda relationer”. Genom syndafallet har alla människor hamnat i ett läge där vi på olika sätt har blivit präglade av skadade relationer. Först och främst har relationen med Gud blivit bruten. Detta är det mest förödande av allt, eftersom Gud är både vår Skapare och Livskälla. Men också vår relation till oss själva och våra medmänniskor har blivit skadad. Samma sak kan sägas om vår relation till skapelsen i övrigt. Det är därför som meningen med livet kan sägas vara att på nytt få dessa relationer upprättade.

Som kristen är jag övertygad om att det bara finns ett sätt att få syndafallets konsekvenser upphävda. Detta är att fullt ut öppna sig för Jesus Kristus och hans liv. det är därför som Salt säger i sin syftesparagraf att vi vill att barn och ungdomar ska få lära känna, komma till tro på och följa Jesus Kristus.

Men det märkliga är faktiskt, att när vi blir berörda av Jesus och hans liv på djupet, kommer också frågan om meningen med livet i ett annat ljus. I stället för om oss börjar nämligen våra liv att handla allt mer om Gud. Vår mest angelägna fråga blir inte längre hur vi kan få våra egna liv förbättrade, utan hur vi kan bidra till att den Gud som har skapat oss och frälst oss kan bli förhärligad.

Den högsta meningen med livet, skulle man därför kunna säga, är att förhärliga Gud. Att själv få bidra till att den Gud som har skapat oss blir upphöjd och ärad för den han faktiskt är. Av detta skäl är min bön att både du och jag ska fördjupas i vår längtan efter att förhärliga Herren. Om du ärligt kan säga att det är detta som är meningen med ditt liv, tror jag nämligen att du har träffat 100% rätt i tillvaron. Då kommer du också att fyllas av den glädje som bara ett liv i enlighet med Sanningen kan skänka oss!

Olof Edsinger

Generalsekreterare för Salt

När Jesus hade frestats ute i öknen återvände han till sin hemstad Nasaret. Där gav han sina åhörare en programförklaring för sin kommande verksamhet. Han sa: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att predika befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Lukasevangeliet 4:18-19).

Jag tycker att Jesu ord är så befriande att lyssna till. Detta är alltså vad Gud önskar för oss människor! Att vi ska bli befriade från det som tynger oss, att vi ska få uppleva Guds nåd på djupet.

Väldigt många av oss kämpar med alla de krav som läggs på oss. Det kan vara våra föräldrar eller våra klasskamrater som ligger bakom dem. Eller såporna eller modetidningarna. Eller vi själva. Men poängen är ändå att vi hakar upp vårt sätt att leva på hur vi borde vara, snarare än på hur vi faktiskt är. Kraven dikterar villkoren för våra liv.

Även om vi inte alltid är medvetna om det tror jag att det är väldigt lätt att vi för över det här sättet att tänka också på vår relation till Jesus. Att vi tänker att en god kristen måste vara på ett visst sätt, annars har han/hon ingenting i den kristna gemenskapen att göra. Och så länge vi lyckas med våra liv kanske det här inte behöver vara något större problem. Men det otäcka är att när vi misslyckas i vårt sätt att vara eller handla känner vi oss plötsligt diskvalificerade. Vi vänder Gud och kyrkan ryggen.

När vi upplever det så här behöver vi bli påminda om att kristen tro i grunden handlar om nåd. Det är inte vi som bär Gud, utan han som bär oss! Det är inte vi som behöver gå i döden för honom, utan han som har gått i döden för oss!
När du senast var på ett kristet läger eller en konferens kanske du upplevde att Gud var nära på ett sätt som du inte alltid har upplevt sedan du kom hem. Och om Gud börjar kännas avlägsen är det lätt att man kör fast i sina egna mönster igen – att man glömmer bort det här med att leva ur Guds hand, och i stället börjar fokusera mer och mer på sig själv och på vad man själv klarar eller inte klarar.
Om du känner igen dig i detta skulle jag vilja uppmuntra dig att på nytt börja söka dig till Jesus. Först för att få lämna ifrån dig det som är synd i ditt liv. Därefter för att lägga av dig det som andra har lagt på dig och som du inte behöver bära. Och till sist för att du ska kunna bli förvandlad på djupet, så att ditt sätt att tänka, tala, handla och prioritera stämmer bättre och bättre överens med det som är Guds vilja.

Guds nåd handlar om att det måste vara han som har kommandot i våra liv – att vi alltmer får vara burna av hans kraft snarare än av vår egen. Därför har Guds nåd också en förmåga att förvandla oss, så att vi växer och mognar som kristna. På så sätt får både vår tro och våra handlingar ha sin grund i Guds initiativ. Herren säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (Matteusevangeliet 11:28-30).

Olof Edsinger
Generalsekreterare för Salt

Så underbart livet kan vara! Sista tiden har jag gjort en massa roliga saker, som att träffa härliga vänner, träna, se hockey och vara ute å äta. Såna klassiska saker som verkligen kan liva upp vardagen. Det har varit så fullt upp med saker att jag inte hunnit stanna upp, utan bara stressat vidare till nästa grej. Mitt i all stress har jag känt att det varit något som saknats. Utan att egentligen förstå vad, har jag fortsatt vidare till nästa grej.

En kväll när mitt schema var tomt satte jag mig ner på min säng för att höra hur det var med Gud. Jag hade försökt i all stress tidigare men det hade inte gått så bra. Inte förrän jag stannade upp och tog mig tid med Gud denna kväll, insåg jag att det är stunden med honom som jag hade saknat.

Samma kväll som jag tog mig tid för Gud och bad, läste jag en mening ur en bok som fick mig att verkligen stanna upp. Det stod så här: ”Du är så nära Gud som du själv väljer att vara.” Vilken aha-upplevelse jag fick. Det är ju så det är! Gud står till mitt förfogande med öppna armar och vill umgås med mig hela tiden. Men det är jag som väljer när och hur ofta det mötet ska ske. Den tomhet som vi ibland upplever kanske beror på att vi inte umgåtts med Gud och låtit honom fylla oss med sin Ande? Så var det i alla fall för mig. Denna kväll fick jag verkligen möta Gud. Jag tror inte att jag hade kunnat möta honom denna kväll om jag inte hade bestämt mig för det och tagit tid för det.

Relationen med Gud kan fylla tomheten inom oss om vi vänder oss till honom. Gud är inte långt borta, vänd dig helhjärtat mot honom så får du också möta honom! Se Jakobsbrevet 4:8: ”Närma er Gud, och han skall närma sig er.”

Olof Forslund
Ledamot i Salts riksstyrelse